Historik

En kunglig historia

Under 1600-talet och större delen av 1700-talet är scenkonsten i Sverige en renodlad elitverksamhet, och den lilla mängd opera, teater och balett som förekommer är en intern hovangelägenhet, i princip alltid på franska. Den som kommer att ändra på det är den i högsta grad kulturintresserade kung Gustav III. Bland många andra viktiga kulturinstitutioner etablerar han Kungliga Operan 1773 och Kungliga Dramatiska Teatern 1787, båda med det uttryckliga uppdraget att göra scenkonst helt på svenska. Båda har redan från etableringsåret också hand om undervisningen av operasångare respektive skådespelare, vilket kommer fortsätta vara fallet långt in på 1900-talet.

Inte alla svenska regenter har samma vurm för teatern som Gustav III. Operans och teaterns öde går upp och ner, teatrar rivs och brinner upp, statsbidrag kommer och försvinner. Under 70 år fram till 1888 delar Dramaten och Operan en gemensam organisation. Undervisningen i opera växlar fram och tillbaka mellan Operan och Musikaliska Akademins konservatorium, och från 1942 samarbetar de båda kring en gemensam operaklass. Hos Dramaten är organisationen mer beständig, och under en lång serie rektorer, de flesta kvinnor, blir under 1800-talet Dramatens elevskola den fasta punkten i Stockholms skådespelarundervisning långt ner i åldrarna.

Nytänkande och utbrytningar

I mitten av 60-talet sammanfaller en rad faktorer – nya vindar internationellt, ny teknik, allt starkare självständiga tjänstemän som Harry Schein och Roland Pålsson, en välvillig regering – som ger luft under vingarna till de som vill tänka nytt och förändra i den ganska föråldrade konstnärliga utbildningsvärlden.

1963 år får några av de viktigaste namnen i danssverige, Birgit Cullberg, Birgit Åkesson och Ivo Cramér bland dem, möjlighet att starta en renodlad, samtida koreografutbildning som en del av Musikaliska Akademin, under namnet Koreografiska Institutet. Hit knyts också året efter den danspedagogutbildning som Svenska danspedagogförbundet redan bedriver, och 1966 påbörjas en utbildning för mimare. Svenska filminstitutet, med stöd av regeringskansliet som redan har haft liknande planer själv, startar Sveriges första filmregissörsutbildning 1964 i form av Filmskolan, förlagd i Sundbyberg. Premiärföreläsare är förstås Ingmar Bergman.

I tidens anda ingår också att stärka upp utbildningarna och säkra deras långsiktiga finansiering genom att se till att de hamnar under statlig drift. Dramatens elevskola bryts loss 1964, tillsammans med elevskolorna på andra teatrar runt om i landet, och får bilda den självständiga Statens skola för scenisk utbildning. 1968 gör operautbildningen på Musikaliska Akademin samma resa och blir Statens musikdramatiska skola, följda i rask takt av dansutbildningarna som blir Statens dansskola 1970. Slutligen, och kanske mest omvälvande, genomför regeringskansliet samma år sina länge genomarbetade planer på en statlig skola som för samman utbildning i tv, film, radio och teater, under namnet Dramatiska institutet. I samband med dess lansering läggs Filmskolan ner och många av lärarna flyttar över dit istället.

Alla de komponenter som ska bli SKH är nu självständiga institutioner under statlig drift.

Den stora högskolereformen

Det dröjer inte länge innan de här nybildade organisationerna står inför nästa omvälvande förändring. Regeringen sjösätter 1977, efter ett årtionde av utredningar, en stor omorganisering av eftergymnasial utbildning. Alla utbildningar, praktiska såväl som teoretiska, ska nu ha samma form – de ska bli högskolor. Tolv nya högskolor inrättas.

De konstnärliga utbildningarna i Stockholm är från början tänkta att slås samman till en enda organisation, men efter stora protester behålls de existerande enheterna, fast som individuella högskolor. Dramatiska institutet behåller både namn och inriktning, och Statens Dansskola tar sig namnet Danshögskolan. Medan skådespelarutbildningarna i Göteborg och Malmö införlivas i Göteborgs respektive Lunds universitet blir nu för första gången den i Stockholm helt fristående, under namnet Scenskolan i Stockholm, vilket den ändå kallats i folkmun. Operautbildningen hakar på och blir Musikdramatiska skolan i Stockholm, länge Sveriges minsta högskola. Senare, på 80-talet, blir de Teaterhögskolan och Operahögskolan.

Det är också i samband med högskolereformen som den konstnärliga forskningen gör sitt inträde i Sverige. Under remisserna inför lanseringen trycker de konstnärliga skolorna hårt på så att den forskning som görs som en del av konstnärlig praktik – än så länge kallad utvecklingsarbete – får en framträdande plats i den nya högskolelagen. Den konstnärliga forskningen ska komma att spela en stor roll när SKH slutligen blir till.

Utbyten och impulser

De konstnärliga högskolorna utvecklas ständigt under de kommande årtiondena. Dramatiska institutet får en rad specialiserade utbildningar i teaterteknik, filmmklippning, produktion, dokumentärfilm och manus. Danshögskolan startar i början av 90-talet både en dansterapeututbildning och – efter snart 30 år av diskussioner – en utbildning för dansare. Samtidigt flyttar mimutbildningen över till Teaterhögskolan, som också för första gången i svensk historia håller en skådespelarutbildning på teckenspråk. På 00-talet kommer en annan länge omdiskuterad utbildning, den för nycirkusartister, igång på Danshögskolan, som 2010 följaktligen också byter namn till Dans och Cirkushögskolan.

Nästa stora högskolereform 2007 innebär att alla utbildningarna på de olika skolorna, i spåren av den internationella Bolognaprocessen, nu blir lika långa med en kandidatutbildning och en magister- eller masterutbildning. Nu stiger den konstnärliga forskningen också ytterligare i prioritet, och i den reviderade högskolelagen får den konstnärliga grunden för forskning lika hög status som den vetenskapliga. Möjligheten för forskarutbildning på konstnärlig grund öppnas också för första gången upp. Flera institutioner, däribland Dans och Cirkushögskolan, ansöker om att få bedriva forskarutbildning, men man är helt enkelt för små för att det ännu ska gå att genomföra.

Vad kan man göra för att skapa en miljö som är stor och livskraftig nog att kunna bära konstnärlig forskning? Lösningen blir att med en omorganisationsvänlig regering i ryggen påbörja en sammanslagning, något som ligger i luften och som länge pågått i våra grannländer. Först ut är Teaterhögskolan och Dramatiska Institutet, grannar på Valhallavägen, som 2011 går samman som Stockholms dramatiska högskola. Och efter långa samtal och djupa diskussioner om omfattning och form blir till slut Stockholms konstnärliga högskola (SKH) till 2014, när Stockholms dramatiska högskola, Dans och Cirkushögskolan samt Operahögskolan går samman i en gemensam organisation.

En sammanslagen högskola

Bara ett par år efter sammanslagningen bär den nya forskningsmiljön sin mest eftertraktade frukt, när SKH 2016 som första konstnärliga högskola i Sverige får tillstånd att utfärda examenstillstånd på forskarnivå. Då har man också hunnit få till ett system med fyra profilprofessorer på ett tvärkonstnärligt forskningscentrum. 2018 lanseras den internationella forskningskonferensen Alliances and Commonalities och en tidskrift om konstnärlig forskning, VIS. Den externa forskningsfinansieringen ökar rejält, och externa forskare börjar söka sig till SKH för att utöva sin forskning där.

Samtidigt blir samarbetet allt djupare. Efter att från början mest varit en paraplystruktur läggs allt större del av arbetet i den gemensamma organisationen, där nya rutiner och arbetsformer tas fram för att möta utmaningarna från framtidens allt mer gränsöverskridande kulturvärld. 2018 sammanförs utbildningen under samma struktur, och från 2020 slutar man helt att använda namnen på de tidigare högskolorna. Vid årsskiftet 2023 genomförs ytterligare en stor omorganisation, och sju gamla institutioner blir till två nya, på tvärs över de gamla gränserna.

Och de första förberedelserna görs för ett sista steg för att föra ihop SKH fullt ut. 2018 påbörjas arbetet med att skapa en gemensam högskolemiljö i en ny byggnad, som efter markanvisning och arkitekttävling nu planeras förläggas i Slakthusområdet, med inflyttning 2029. Med stadiga traditioner och i ständig förändring fortsätter Stockholms konstnärliga högskola att utvecklas och röra sig mot framtidens konstnärliga värld.