Språkliggörande av dans

Forskarteamet bestod av Birgitta Sandström (vetenskaplig ledare), Boel Englund, Lena Hammergren och Cecilia Roos. Roos del i forskningprojektet tog sin utgångspunkt i fyra olika arbetsprocesser: ”Fröken Julie” koreograf Birgit Cullberg, ”The Guest” koreograf Ina Christel Johannesson, “As it Empties Out” koreograf Jefta van Dinther samt ”Before I change my mind” koreograf Helena Franzen. Roos följde repetitonerna och studerade mer specifikt dialogen mellan dansarna och koreografen och/eller repetitören och på vilka sätt denna dialog informerade varje dansares förmåga att arbeta med och reflektera över rörelsematerial, bilder, objekt och musik. Både den verbala och den icke-verbala dimensionen som ex beröring och blick studerades. Fokus låg på hur dansaren omsätter sin förståelse av materialet till att utveckla metoder, procedurer och strategier för kommunikation dels med materialet, dels med koreografen och. övriga medarbetare.

De övergripande forskningsfrågorna var: Hur förmedlas kunskaper, insikter och förmågor som rör rörelsen och dess uttryck i danspedagogiska och scenkonstnärliga sammanhang? Vad kännetecknar dessa kommunikationssätt (till exempel ord, ljud, beröring)? Finns det gemensamma nämnare i olika kommunikativa praktiker? Vilken roll spelar kontexten, i form av utbildningsnivå, utbildningens ramar, pedagogens bakgrund och erfarenhet samt dansgenre? Roos arbetade med att identifiera och konceptualisera metoder, pedagogiska förfaranden och strategier mellan den professionella dansarens praktik och koreografen. Syftet med att följa fyra olika processer var att få med flera perspektiv.

Resultatet av Roos delstudie visar att i den konstnärliga processen växer det fram en komplex språklighet; både ett verbalt och ett icke-verbalt språkliggörande som är specifikt för varje arbetsprocess. Dessa växer fram parallellt vilket gör att de ofta sammanflätas. Ordet kan dock inte ersätta rörelsen eller aktionen men det kan fungera som kompletterande och beskriva ett skeende, ett förlopp. De specifika verbala språk som växte fram i de processer Roos observerade var klart situationsbundna vilket gör att de endast i undantagsfall kan överföras mellan processer. Det visade sig till exempel i namngivandet av rörelser eller aktioner där benämningen kom från en upplevelse som alla som befann sig i rummet just då delade. Därur skapas det ett kollektivt memorerande där varje moment sammanknippas med den specifika händelsen och dem som medverkar. Det uppstår också en slags språklig rörelse där betydelsen av ett ord eller en benämning ständigt är i förhandling. Ett ord kan ha en betydelse i en del av processen men genom själva görandet av rörelsen eller aktionen så förskjuts betydelsen. Exempelvis så kan ordet eller benämningen urvattnas alternativt framstå som för starkt. Det intressanta är att denna förskjutning uppstår genom själva görandet.

Vetenskapsrådet

Projektet startar 2014 och slutredovisades 2017

DiVA