Om vi lyssnar på gamla inspelningar av skådespelare som t.ex. Anders de Wahl eller Harriet Bosse hör vi hur de använder sig av en röstteknik som i mångt och mycket är densamma som en operasångares. Den gamla teaterrösten låter sjungande och förhöjd, som om skådespelaren rörde sig i ett gränsland mellan tal och sång. Vi uppfattar detta sätt att använda rösten som gammaldags och "teatralt". En operasångare å andra sidan, ska kunna röra sig fritt mellan tal och sång. Men ofta tycker vi sångarna låter konstlade, eller inte riktigt "äkta". Operasångaren fortsätter uttrycket från sången även när hen talar, men verkar inte riktigt ge akt på textens innehåll. På teatern idag är idealet ofta att använda rösten med en enkelhet som liknar vardagstalet. Slängigt, lite otydligt och som om det var spontant och oplanerat. På film och TV blir det extra tydligt när skådespelarna är så nedtonade att vi inte ens riktigt kan höra vad de säger. I mitt forskningsprojekt prövar vi motsatsen och undersöker hur skådespelaren, genom att använda en sångares röstteknik, kan närma sig sången för att hitta nya nivåer för uttryck utan att för den skull låta affekterad eller gammaldags. Vi frågar oss också hur operasångaren kan använda sig av skådespelarens teknik för djupare textförståelse utan att behöva lämna sin röstteknik för att och skapa vokala linjer och knappt märkbara övergångar mellan tal och sång. Jag har därför skapat ett laboratorium tillsammans med skådespelare, en operasångare och en tonsättare för att pröva hur vi kan använda oss av både tal och sång för att gestalta en text. I grunden handlar mitt forskningsprojekt om att undersöka hur mentala och känslomässiga rum kan skapas av skådespelarens och sångarens röst, för att ge gestalt åt dimensioner i en starkt dramatisk text som förblir dolda om en använder ett mer vardagligt idiom.
Syfte och forskningsfrågor
Mitt forskningsprojekt vill undersöka rösten som ett av de mest kraftfulla och betydelsebärande uttrycken som människan utforskat. Jag vill reflektera över vårt behov av att höra våra tankar gestaltade i tal och sång. Jag vill undersöka vad som krävs av den rösten för att vi ska höra, inte bara texten, utan också de inre tankar, känslor och erfarenheter som skådespelare och sångare inom opera och teater kämpat för att ge gestalt åt och beröra människor, i århundraden.
Genomförande och förväntad betydelse
Jag och mina medforskare har genomfört en rad laborationer som vi nu ska försöka avsluta genom under hösten 2019 arbeta med utdrag ur Sofokles antika drama Antigone. Vi kommer att pröva att gestalta texten i en glidande skala mellan väldigt enkelt tal till ett förhöjt sångligt uttryck där vissa partier t.o.m. kan vara genomkomponerade av en tonsättare. Vår arbetsprocess kommer att redovisas i ett seminarium kring rösten med efterföljande samtal och diskussion kring röstens uttryck inom både opera och teater. Den samlade dokumentationen av våra laborationer kommer att redigeras och göras tillgängliga i Research Catalogue. Jag kommer också att skriva en text kring arbetsprocessen där jag också reflekterar över de vokala uttrycken som de utvecklats över lång tid inom opera och teater. Mitt forskningsprojekt ställer den talande och sjungande skådespelaren/sångaren i centrum och undersöker hur den mänskliga rösten kan kommunicera i ett teaterrum. Den väcker frågor om vad som är natur och vad som är förhöjda uttryck och varför dessa behövs inom konsten för att belysa verkligheten. På så sätt sträcker sig mitt forskningsprojekt rakt in i skådespelarens och sångarens gestaltningsarbete som är själva grunden för både teater- och operakonsten.
Samverkan
Medforskare i mitt projekt har varit skådespelarna Nina Zanjani, Magnus Roosmann och Jennie Silfverhjelm samt operasångaren Johan Schinkler och tonsättaren Jonas Forssell.
Tidplan
2017–2019
Bild: Johan Schinkler, operasångare och medforskare
