Forskningsprojekt
Kroppslighet och AI-teknik
Projektet var ett samarbete mellan Åsa Johannisson och Katarina Lundmark, Stockholms konstnärliga högskola (SKH), och Simon Alexandersson, Kungliga Tekniska högskolan (KTH). Projektet utgick från ämnesområdena dans, pedagogik, mimskådespeleri och AI-teknik.
Detta projekt syftade mot att undersöka och utveckla metoder för att kommunicera rörelse, gestaltning och kroppsliga manifestationer. Projektet var ett pilotprojekt och genomfördes i nära samarbete med forskning inom AI och rörelsesyntes. Intentionen var att utveckla ett “språk” för att koreografera AI-genererade danser. Detta språk var tänkt att baseras på hur koreografer och dansare kommunicerar idag, kroppsligt och språkligt, men också undersöka nya sätt att kommunicera rörelse specifika för relationen till AI.
Syfte och forskningsfrågor
Projektets ambition var att fördjupa förståelsen av mänsklig kommunikation av rörelser, att undersöka om etablerade danspraktiker kan utvecklas genom ny kunskap kring kommunikation samt att undersöka om nya danspraktiker kan uppstå genom andra typer av kommunikation än de gängse.
Frågeställningar för projektet var: Hur kan arbete med dans/rörelse och AI-teknik utveckla metoder för kommunikation av konstnärlig och pedagogisk intention? På vilket sätt kan AI-teknik i praktik integreras med konstnärlig och pedagogisk intention för att utveckla och utmana normer, föreställningar och begränsningar i relation till rörelse och kropp? Hur förändras vår tolkning av dans i och med att den visas på en icke-mänsklig kropp
Genomförande och förväntad betydelse
Projektet genomfördes genom ett metodiskt arbete som omfattade ett antal metoder och tillvägagångssätt. Projektet inleddes genom gemensamma ämnesöverskridande diskussioner kring teknik, begreppsdefinitioner, synen på rörelse, konst, förståelsen för varandras ämnesfält, språk och kommunikation. Diskussionerna fungerade också som utgångspunkt för praktiska workshopar. De första workshoparna fokuserade på den språkliga och kroppsliga förståelsen av rörelse och kropp, det vill säga projektets alla deltagare diskuterade fenomenet dans och dansade också tillsammans. De följande workshoparna fokuserade på AI-teknik och kroppslig rörelse i relation till varandra. Denna relation prövades och utvecklades genom laborationer och inspelningar i motion capture studio. Resultatet av det utforskande arbetet utvärderades och omprövades kontinuerligt. I projektet fördes en ständig dialog om specifika etiska perspektiv och överväganden. En kritiskt granskande blick mot relationen mellan det artificiella och det materiella upprätthölls i projektets alla faser. Projektets deltagare, utifrån sina kompetenser och ämnesfält, var tillsammans uppmärksamma på och reflekterade kring de diskussioner som förs i samhället, inom forskning och inom konst kring AI-teknik.
Projektets genomförande bidrog till nya frågeställningar relevanta för ämnesområdet mimskådespeleri gällande språk, koreografi, kommunikation i relation till AI samt ett normkritiskt perspektiv. Inom dans- och rörelsepedagogik fanns projektet ytterst relevant i och med att det belyste rörelsekommunikation på ett nytt sätt, där tydlighet och kvantifierbarhet blev viktiga element. Projektet genererade också fördjupade frågeställningar kring relationen mellan kropp och rörelse, mänskligt och icke-mänskligt
Samverkan
Projektet var ett samarbete mellan Åsa Johannisson och Katarina Lundmark, lektorer i mimgestaltning respektive jazzdans, Stockholms konstnärliga högskola (SKH), och Simon Alexandersson, forskare inom AI-teknik och rörelsesyntes, knuten till Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)
Forskningsfinansiär
Interna medel SKH
Tidplan
2024