Ny profilprofessor: Petra Bauer

Petra Bauer är utbildad i fri konst, men har alltid arbetat med fotografi och rörlig bild. Hon tog sin masterexamen i fri konst på Malmö Konsthögskola, doktorerade på Konstfack och blev 2016 Professor i rörlig bild på programmet i fri konst på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. De senaste tre åren har hon varit prefekt för Institutionen för forskning och vidareutbildning i fri konst och arkitektur på Kungl. Konsthögskolan.

Vad gör man som profilprofessor och varför intresserade uppdraget dig?
– Tillsammans med mina kollegor på forskningscentrum, John-Paul Zaccarini, Kent Olofsson, Rebecca Hilton och Hanna Husberg, ansvarar vi för forskarutbildningen på SKH. Vi har även uppdrag att underlätta, stödja och uppmuntra nuvarande och kommande forskning på högskolan och inte minst att skapa starkare koppling mellan forskning och utbildning.

Som profilprofessor har jag ansvar för området Konst, teknik och materialitet. Jag ser mycket fram emot att bidra med min kunskap till det området och att tillsammans med kollegor och studenter fortsätta utforska, pröva och utveckla relationen mellan konst, teknik och materialitet.

Som enskild konstnär, filmare och konstnärlig forskare har jag länge intresserat mig för hur estetiken villkorar det politiska subjektet, det vill säga vad bilden och berättelsen – dess materialitet – förmår göra vid en viss tidpunkt och på en viss plats. Jag arbetar alltid tillsammans med grupper och nätverk som finns i civilsamhället, och min praktik befinner sig i gränslandet mellan film, socialt engagerad konst och aktivism.

Vad handlar din forskning om?
– Under många år har jag arbetat med ett stort projekt där jag återbesöker figuren Jeanne Dielman i Chantal Akermans film Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles from 1975. Projektet kommer i slutändan bestå av fyra filmer. De två första filmerna är gjorda tillsammans med den feministiska Londonbaserade organisationen Southall Black Sisters och den sexarbetarledda organisationen SCOT-PEP i Edinburgh. Den senaste filmen i serien, femton noll tre sextonde januari två tusen sexton, som jag har gjort tillsammans med Marius Dybwad Brandrud och aktivisten Carolina Sinisalo, handlar om hur vardagens rutiner och gester förändras när en mamma förlorar sitt barn i det våld som Sveriges förorter utsatts för sedan början av 2000-talet. Med filmen vill vi visa på hur hemmet kan härbärgera både sörjande och motstånd. Just nu åker vi runt med filmen till olika folkets hus, medborgarhus och biografer och för diskussioner om bild, sorg, hopp och gemensamt ansvar.

Vad ser du fram emot att göra här på SKH?
– Det är så väldigt mycket jag ser fram emot, men jag ska försöka beskriva något av allt:

Jag är ju konstnär som arbetar med och i film inom ramen för samtidskonst. Mina verk visas främst på museer, konsthallar och biennaler, även om jag smått flirtar även med filmfestivaler och biografer. En av de saker jag därför ser framemot är att lära känna nya kollegor och även delvis nya fält och scener – förutom film och media, också de uttryck som kan relateras till performativa praktiker såsom scen, dans, koreografi, mim och skådespeleri, cirkus, opera och andra traditioner som finns på SKH. Jag är nyfiken på vad som kan uppstå när olika uttryck möts och interagerar med varandra. Min utgångspunkt är att i mötet med olika element, i det möjliga mellanrum som skapas, kan nya uttryck uppstå. Och även om jag själv inte arbetar med VR och AI, så är jag mycket intresserad av att vara med i och skapa möjligheter för en kritisk diskussion om hur vi som konstnärer, filmare och utövare kan förhålla oss till dessa nya teknologier, utforska dess begränsningar, möjligheter, och inte minst dess politiska ramverk.

Från inspelningen av ”Nothing about us without us”, 2017. (Foto: Frances Stacey)