Anna Karin har spenderat mer än 50 år på SKH
Själva skolnamnen har varit många. Det började på en försöksverksamhet som hette Koreografiska institutet, där hon började som danspedagogikelev 1969. När hon tog examen var det från Statens dansskola. Strax efter att hon kom tillbaka som lärare var det på Danshögskolan. När hon bytte till administratörsjobb var det på Dans- och Cirkushögskolan. Och när hon bröt sin pensionering för att komma tillbaka var det till Stockholms konstnärliga högskola.
Det har hetat olika namn och haft olika organisationsformer, där Anna Karin Ståhle har jobbat. Men ändå är det faktiskt samma utbildningsinstitution då som nu, en där hon sammantaget spenderat mer än 50 år av sitt liv. Och, menar Anna Karin, likheterna är på många sätt större än skillnaderna.
– Det finns en viss atmosfär i det här slags bygge som jag trivs väldigt bra med, säger Anna Karin. De som arbetar här är människor av en viss sort. De pratar ett visst språk – både talat men också kroppsligt.
– Jag tycker verkligen om när konsten och konstutövningen blir till vardag, som den är här. Det är en väldigt speciell vardag, som jag har haft svårt att släppa taget om.
Lektion i nationaldans vid Statens Dansskola på Blasieholmen, cirka 1970. Anna Karin är den tredje dansaren från höger.
Å andra sidan har mycket också ändrats. När hon började på högskolan som lärare var det i spanska folkdanser, och sen historiska danser och dansnotation. Inget av ämnena finns längre kvar på SKH.
– Högskoleutbildning måste följa sin omvärld, och all popularitet går i vågor, säger Anna Karin. Det blev för svårt till slut att rekrytera elever, och det blev för få som vågade ta steget att omvandla sitt fritidsintresse till ett yrke.
Skapandet av en högskola
Anna Karin menar att det finns betydligt mer substantiella förändringar från hennes egen studenttid än växlande trender.
– Min tid som elev var inte särskilt högskoleaktig! På ett sätt blir jag mycket avundsjuk på den utbildning de har nu, den har blivit mycket mer en genuin pedagogutbildning, säger Anna Karin.
Anna Karin vet mer än de flesta hur den förändringen har gått till, och hur balansen mellan olika delar går att förstå. Redan under lärarkarriären började hon även jobba inom skolans administration, först med i kärnverksamheten med kursansvar och ansvar för förråden av kostymer och videoband, för att sedan helt övergå till stödverksamheten. Att ha varit en del av båda världarna menar hon har betytt mycket.
– Jag är tvåspråkig, förklarar Anna Karin. Jag förstår vad lärare säger och deras frustrationer. Och jag har lärt mig det administrativa språket, även om det har varit en kamp!
– Man har konsten å ena sidan, och så högskolans regelverk å den andra. Utmaningen är att få dem att fungera ihop. Jag ser fördelarna med att det ser ut som det gör, möjligheterna det ger. Det är faktiskt fantastiskt att vi har konstnärliga högskolor! Att samhället satsar på oss. Det är klart att det innebär administration och kursplaner och allt det, men det finns samtidigt en hel del frihet att skapa.
Cirkusen lockade
Ett ämne som ligger Anna Karin särskilt varmt om hjärtat, och som hon har varit med och sett utvecklingen av från första början, är cirkusen som högskoleämne.
– Där har jag tydligt sett utvecklingen från ett icke-akademiskt ämne till att det har klivit in i den konstakademiska världen, berättar hon. Det är klart det dröjde ett tag, men man fick ordning på det!
Till vänster: Ett grafiskt blad av Gertrud Wieselgren där Anna Karin dansar Jota, en dans från Aragon. Till höger: En teckning av Sven Björnson, där hon framför en dans från Toledo.
I år fyller Anna Karin 76 år. Hon har redan gått i pension och avtackats en gång, för fem år sedan, men det blev just cirkusen som drog henne tillbaka. Hon blev ombedd att ha ett särskilt ansvar för att vara med och starta upp Erasmusprojektet Cirkus++. Och sen kom hon in som handläggningsstöd till prefekten Walter Ferrero när han tog sig an flera ämnen än bara cirkusen. Men nu, sista mars, är det tänkt att hon nog äntligen ska dra sig tillbaka på riktigt. Ett nytt barnbarn kommer kräva sin uppmärksamhet.
När hon blickar tillbaka är det just mångsidigheten och alla olika roller som hon känner har lärt henne så mycket.
– Jag är bara tacksam över att jag har fått göra den här resan, avslutar Anna Karin. Just den här inblicken i alla de här olika delarna och ämnena. Allt som krävs för att få en högskola att fungera. Och man inser att det handlar om så mycket, från så många olika människor.
SKH 10 år
SKH firar tio år som högskola 2024, och fyller året med tillbakablickar, framtidsvisioner, texter och evenemang som på olika sätt knyter an till jubileet.
Anna Karin under en Grahamlektion på Koreografiska Institutet 1969. Foto: Sören Anshelm
Anna Karins personalporträtt, 80-tal.
Anna Karins personalporträtt 1995.