OSA

På något sätt blev det en fest. Martina, Iró, Unni, Elvira, Henrik och Michelle har fäst sig vid varandra. Kanske var det kardborren, ringdansen eller det där som gick baklänges? Hur som helst, det ena ledde till det andra. De följde stigar, varandra och musiken. Någon räddades, någon gick hem. Det fanns dans. På något sätt blev det en fest. 

Elviras festförberedelser går på rutin. Men under gång möter hon andra festfixare, de hakar på, hakar upp sig eller krokar i. Alla får följa med, men vem ska vi till egentligen?

Unni läste på wikipedia och kände plötsligt ett stort behov av att dansa till den informativa texten. Det gjordes hopp, fotarbete och piruetter till beskrivningen av årliga stadsprivilegier. Finns det ändå inte lite discojazz känsla över ordet menuett?

Iró vill dansa ringdans och samla alla på en sommarfest på en grekisk ö. Stegen är aldrig svåra när vi dansar tillsammans. Hon har också ett behov att släppa loss och klättra på sina vänner. Kan vi lyfta varandra när festhumöret går ner?

Martina tittar på bilder av Zorns dansande dalaungdom och discovimmel från 90-talet och drömmer om att få vara med i trängseln. Hon samlar ihop gänget på liten yta och ser vad som händer när kroppar, likt hakor och hyskor, kopplas samman till en gemensam dans. 

Henrik har funderat på festen, ja inte fästen utan fæsten. Eller hur var det nu det stavades? Att vara känslomässigt fäst eller fysiskt fäst till någon eller någonting. Och vad händer när det fästet släpper? 

Michelle tycker om att spola tillbaka dans. Allt hon kan. Hon kan allt. Dans tycker om att spola tillbaka Michelle.